Jag fick en fråga som jag tyckte var bra, som jag tänkte svara på mer i ett inlägg.

 

 

Här är lite mer om mina tankar och funderingar om att jag nu verkligen ska åka som au pair, och historien om hur jag tog mig hit.

 

Allting började den 21 september 2011 då jag blev godkänd till Cultural Care Au Pair.

Jag fick väldigt många matchningar, men det var väldig få som hörde av sig till mig. Och jag tackade aldrig nej till någon familj under den tiden.

Jag hade en familj som ville ha mig som deras au pair, jag skypade med dem en gång och jag fick ett mail från dem nästan direkt efteråt där de skrev att de ville ha mig som deras au pair, men sen så hörde de aldrig av sig igen. Jag mailade till dem och CC både mailade och ringde till dem, men de svarade inte, så jag var tvungen att tacka nej till dem. Just för den anledningen att de hörde aldrig av sig igen.

Förutom den familjen var det knappt någon annan familj som hörde av sig. Jag mailade och skypade med någon, men ingen ville ha mig som deras au pair.

Men jag ville inte ge upp det här, så den 28 september 2012 så avaktiverade jag min ansökan hos CC, för att göra en ny.

Den nya ansökan hos CC blev godkänd den 6 november 2012.

Återigen blev det samma sak igen, jag fick många matchningar, men det var väldigt få som hörde av sig.

Och den 15 april 2013 blev min ansökan hos Cultural Care Au Pair avaktiverad.

Den här tiden var både rolig och jobbig.

Roligt på det sättet att jag äntligen var på väg, att jag hade påbörjat processen med att åka som au pair.

Men det var väldigt jobbigt att vara i matchningsprocessen så länge, och speciellt för att det knappt var någon familj som hörde av sig.

Jag ville inte ge upp, eftersom att jag hade drömt att åka som au pair i flera år, så det fanns aldrig i tankarna att jag skulle ge upp det!

 

Under tiden med CC så började jag att fundera på om jag skulle anmäla mig till en till organisation också, och då valde jag mellan STS och Skandinaviska Institutet/SI. Och då valde jag SI. SI samarbetar med den amerikanska organisationen Au Pair in America. En av anledningarna till att jag valde SI var att man inte behöver betala något innan man hittar sin värdfamilj.

Jag påbörjade min ansökan hos SI den 24 september 2012, men jag valde att inte göra klart den direkt för jag hoppades att min värdfamilj fanns hos CC. För jag gillade CC, och jag hade fått väldigt bra hjälp från dem under min tid i ansökningsprocessen och matchningsprocessen. De stöttade verkligen mig, och ville att jag skulle hitta min värdfamilj. CC var den första organisationen jag läste om, och jag ville såklart åka med dem, men så blev det inte.

 

Den 15 april 2013 fortsatte jag med min ansökan hos SI, och den 26 maj blev den godkänd.

Skillnaden med CC och SI matchningsprocess, är att med SI så väljer familjerna själva om de vill matcha med en eller inte. Så de flesta matchningar man får med SI hör av sig, för de är familjen själva som har valt att matcha med en, och som är intresserade av att veta mer om en.

Jag fick en del matchningar med SI också, men inte alla hörde av sig.

 

De var en del familjer som hörde av sig till mig som jag gillade.

Och det var faktiskt några familjer som gärna ville ha mig som deras au pair. Och jag hade några svåra beslut att ta.

Men de tidigare matchningarna har inte känts helt rätt, jag har gillat familjerna på många sätt, av olika anledningar, men magkänslan kändes inte helt rätt. Så jag valde att tacka nej till några familjer.

Även med SI så var jag med i matchningsprocessen ganska länge. Och till slut så ringde de från huvudkontoret och frågade hur jag kände med allting, och om jag kanske skulle få en viss tid på mig innan de skulle avaktivera min ansökan. Men i samma veva så matchade jag med min värdfamilj.

 

Den 29 januari 2014 valde jag att matcha med mig värdfamilj!

Det är en familj med en pappa, mamma och en liten kille som föddes den 16 februari 2014.

De bor i Fairfax, Virginia, som ligger ca 25 minuter utanför Washington DC med tåg.

Det kändes rätt från början med den här familjen. Vi skypade två gånger, och vi mailade mycket med varandra innan vi matchade. Vi har inte skypat något sen vi matchade, men vi har mailat med varandra nästan varje/varannan vecka. Så vi har fortsatt hållt kontakten.

Jag inser att det inte kommer att vara lätt alla gånger att ta hand om en liten bebis.

Jag är beredd på att det kommer att vara jobbigt, speciellt eftersom en bebis kan inte kommunicera, så man får lite gissa sig till vad den vill och behöver. Jag får lära mig vad de alla gråten och skriken betyder.

Men jag hoppas att det kommer att vara roligt och mysigt också! Få se honom växa upp och utvecklas, det ser jag fram emot att få uppleva.

 

Jag har fått den hjälp jag har behövt med SI. Har jag haft några frågor och funderingar så har de svarat.

Jag har även haft bra kontakt med en del personal från Au Pair in America. Några som har hjälpt mig i matchningsprocessen, och som har stöttat mig.

 

Det är nästan inte så att jag fattar det ibland. Att jag verkligen ska åka snart. Om tre dagar.

Efter att jag har väntat så länge, så ska jag verkligen åka.

 

Jag hoppas verkligen att det blir bra nu också!

Jag hoppas att jag kommer att få många bra minnen och upplevelser med mig.

 

Det blev ett ganska långt inlägg, men det här är min historia... hittills.